|
När jag var liten brukade isen på Baggensfjärden bli full av pimpel-fiskare så snart solen började komma tillbaks i mitten av januari.
Man fiskade mest efter strömming, men visst fick man upp en och annan torsk. Och någon hornsimpa. Ibland var torsken mager - skälldes för "lustorsk" - ett
stort huvud och en tunn bakkropp. Det sas att det berodde på en leversjukdom. Detta var i mitten av 1950-talet.
Att intresset för isfiske var så pass stort hängde kanske ihop med matbrist och ont om pengar både före, under och efter andra världskriget. Men så småningom blev fisket kanske mer en trevlig vana att göra år efter år. Dom som gillade att sitta ute på isen och rycka strömming var väldigt idoga och skulle ut så länge isen bar. Fram på vårkanten - när isen hade smällt undan invid land - hade man ibland hjälp av stegar för att komma ut på isen... och på kvällen fick kanske brandkåren hjälpa till att få iland dem... Nuförtiden ser jag sällan några pimplare... kanske finns det varken strömming eller torsk - eller strömmingen har dåligt rykte pga dioxiner och kvicksilver ("Den kan du hänga upp på väggen och ha som termometer!"). Här nedan visas bilder som min granne Tore Regnell tog under 1950-talet. |
När rännan frusit till igen tyckte många att det var lättare att fiska där - tunnare is att hugga igenom!
Den användes även allmänt längs vägarna - långt ifrån alla hade bil!
