Valter Fredriksson berättar från Västanvik, Nämdö.

Skörd med oxar på Västanvik 1938 - före självbindaren. Foto: Tore Regnell

Första gången publicerad i Skärgårdsmuseets tidning "Skärgård" nr 45, november 1992.
Valter Fredriksson, född på Nämdö 11 dec 1917. Död 7 dec 2005 i Katrineholm. Arrendator på Östanvik 1949-1956.

Valter Fredriksson berättade, Lars-Åke Larsson skrev.

Det här är arrendatorsbostaden på Västanvik. Där är jag född 1917. Bilden är tagen efter tillbyggnaden någon gång runt 1926. Då byggde dom till den vänstra delen av huset. I bakgrunden syns det vi kallade för tvättstugan med hönshus och vedbod.

Min farfar kom till Västanvik som arrendator 1907. Min far, Walfrid, som var född 1888 tog vid 1913. Min mor Augusta var född 7 november 1894.

Vi barn i familjen fick jobba och hjälpa till i jordbruket så gott vi kunde. Det var inte fett för någon på den tiden så alla fick hjälpas åt. Far min hade ju sina kreatur att ta hand om så det behövdes många händer till att klara allt annat också.

Den här bilden över Västanvik har sålts som vykort i Bengtssons affär. Folke Bengtsson klättrade upp i en hög gran och tog bilden. Jag tror att den är från 1935.
Pinnarna framför Dahlgrens åttkantiga dass till vänster är morsans störbönor (skär-bönor). Vi hade kryddland där. Det som sitter på störarna på gärdet är korn. Det är handskuret och handbundet och sedan trätt på stör.

Här har vi lagården på Västanvik. Bilden vart lite oskarp så Lars-Åke har färglagt den. Men det var inte så lätt med kamera på den tiden! Jag har aldrig haft någon kamera själv, men jag ville dokumentera det jag höll på med så jag lånade kamera av Ivar Dahlgren, som ägde Västanvik. Den här liksom de flesta andra bilderna här är från 1944.

Den andra lagårdsbilden är tagen långt senare men visar litet mer av själva lagårn.

Det här är vår häst, Bruno. Han har en släpkälke med några timmerstockar på. Vi hade ju en såg på Västanvik. Och då måste vi ju köra fram timmer. Sågen fick vi 1935 eller kanske rent av redan 1933. Samtidigt med sågverket fick vi ångmobilen som kom från någon Mälarö där man hade elektrifierat. Innan dess skickade vi timret till Östanå uppe i Roslagen för sågning. Före min tid så kransågade dom också. När dom byggde kyrkan på Nämdö, 1876, då var min mammas morfar med. Han stod inte och såga men han var expert på kransågar och han ställde sågarna och filade och kunde hålla ordning på sågarna så att det gick att såga med dom.

Jag skulle kunna tänka mig att den här bilden är från 1932-33. Det är nästan sista oxen på Nämdö. Fast far min hade oxar även efter den här. Det är taget uppe vid lagårdsbacken eller kohagen.

Hornen vart så där stora när dom vart kastrerade. Det vart väldiga horn. Dom vart som hela armen. Men oxarna var sävliga och dom gick aldrig till anfall mot någon. Dom var väldigt snälla.

Far min slutade med oxar 1939 som vart sista oxåret på Västanvik. Äntligen vart det slut!
- Gick det för långsamt med oxar?
- Det var väl inte mest det, utan det var slitigt med oxar. Det var roligare med häst. Dom var litet raskare och roligare på något vis.
- Körde man alltid oxar parvis?
- Nejdå, sista året blev sista oxen ensam och då körde vi mycket "enbet" med den. Det gick ju det med.
Vi hade en häst och två oxar. Sedan hade vi bara en häst och en oxe. Så på senhösten 1939 då köpte han en ny ung häst (Putte) och sedan kom ju Bläsen till på sommaren 1940. Och då var oxarna borta. Sedan körde vi med hästar i 10 år - som jag var hemma. Så då vart det hästar - och hästköra.

Det här är taget från Korset i Västanvik mot Östanviksbacken. Då växte det ju gräs i mitten på vägen, idag är vägen skrapad och grusad.

Här har vi nästan samma bild med krakar med höstvete. Sått på hösten och skördat på hösten i augusti månad.

Vi odlade inte bara runt Västanviks gård utan också i Långvik och Lillträsket. Här har vi Putte och Bläsen med våran självbindare i Långvik. Man ser sjön. Numera är där igenvuxet med alskog. Vi köpte självbindaren 1940. Det var den andra självbindaren på Nämdö. Den första fanns på Östanvik under Pottens tid. Våran var av märket Osborne och köpt begagnad men var ny 1932 enligt försäljaren. Den hade gått på Ljusterö tror jag. Men nog var det ett framsteg för oss. Förr hade vi ju gått med lien och sen bundit för hand.

Och det här är gubben Walfrid. Och bakom där är självbindaren.

På den tiden lastades ju allt för hand. Här har vi farsan som lastar hö med en häst framför en bultvagn (vagn med järnskodda hjul).

Lillträsket - det är gärdena ovanför Långvik mot Västerängen till. Från början måste det ha varit en grund sjö som man börjat dika ur och odla upp. Men det var ju mossjord och sådan jord odlas liksom bort. Så då vart den oanvändbar åtminstone i de sanka områdena.

Runt 1917 sprängde dom dän berget i gränsen mot Långvik så dom kom ner en och en halv meter i berget. Far min berättade att när dom sänkte vattennivån - då när vattnet gick ur - då sjönk markytan i Lillträsket med en meter och litet till. Men sedan fortsatte marken att långsamt sjunka. Sådan dymark den håller en mansålder. Sedan är den förbrukad. Jorden odlas bort och det sjunker. Det är ju inte så lyckat, men det är ju bra för stunden.

Så här såg det ut 1944 i nedre ändan på Lillträsket. Det är alldeles nyplöjt. Bilden visar gärdet närmast Långvik. På backen i mitten brukade vi ställa en höstack - så den kallade vi Stackbacken.

Bilden med korna är tagen mot nordost från skjutvallen i Lillträsket. Dom hade ju skjutbana där. Då var detta bästa åkermark! Idag är marken sank och vattensjuk och inte särskilt lämplig att odla på.

Här har vi Östanviks lagård och sen en bild av mig. Båda från ung. 1953.

Det var ju ett imponerande hus för att stå här ute i skärgårn. Det är 51 meter långt och 16 meter på bredden. Jag träffade min fru, Else, 1947 och vi gifte oss 1948. Vi flyttade som arrendatorer till Östanvik 1949 och var där till 1956. Vi försörjde oss som vanliga bönder men det var väl som det kunde på den tiden. För att dom jagade ju småbrukena - började på då. Dom skulle lägga av! Så man hade väl tur som gav sig i tid.

1956 flyttade min familj från Östanvik till en gård utanför Katrineholm som vi arrenderade.
Far min blev kvar på Västanvik till 1963.
På den här bilden ser vi far min, och mor min - Walfrid och Augusta - vid sista kaffetåren på Nämdö före flytten.