Berättelser från Nämdö av Roland Nilsson.

Gamla skolan

Tidigare publicerad i Föreningen Skärgårdsmuseets medlemsblad "Skärgård" nr 55, november 1997, sid 24-30.



Utsikt från Westerlund pensionat mot gamla skolan, Nämdö, annandag jul 1938.
Bild i prästfrun Karin Röttorps album.

Jag föddes 19 mars 1921 i Gamla skolan på Nämdö. Det var skola där fram till 1909 då en ny skola byggdes. Vi hyrde två rum och kök på tillsammans inte mer än 30 kvadratmeter men med en glasveranda, som gick att vara i på sommaren. Det största rummet fick vi inte vara i för det stod som finrum. Det fanns ytterligare två rum i Gamla skolan, men de användes som ålderdomshem.


Skridskoåkning nedanför gamla skolan omkr 1914.
Längst till vänster Axel Funke, i mitten Ferdinand Öhman. Till höger om honom Ivar Dahlgren.

Gamla skolan och kullen därutanför var länge min hela värld. Men det var ingen stillastående värld, för med vägkorset och anslagstavlan där nedanför kan man gott säga att där fanns pulsådern till all aktivitet för hela Nämdö.

Tog man vägen västerut kom man till Nämdö Diversehandel, för affären låg i Knarrhamn på den tiden. Tog man vägen mot norr kom man till skolan som även var kommunalhus och bostad åt barnmorskan och läraren. Gick man österut mot sjön kom man först till Posten där Johan och Augusta Pettersson huserade och sedan till Sands ångbåtsbrygga som var huvudbryggan på Nämdö. Därovanför låg telefonstationen i ett av Nämdös äldsta hus som långt tillbaka varit båtsmanstorp och haft indelt soldat. Fortsatte man sedan uppför backen kom man till kyrkan och prästgården.

Det var således från Gamla skolan och vägarna däromkring som jag lärde mig känna igen människorna på Nämdö och de andra öarna.



Bottenvåningen i gamla skolan som den såg ut omkring 1930. Vindsplanet var helt öppet och oinrett.

Dörren in till vår lägenhet var från gaveln mot landsvägen och då kom man in i köket först. Mitt för ytterdörren gjorde vägen en krök in mot vår trappa, därför att det mittemot den stod en väldig ask. När hästfororna for förbi hände det att de till och med tuschade vår trappa, och när snöplogen vräkte av sin snö, så hade vi den också över trappan.


"Tredjedag jul 1938", Walfrid Fredriksson plogar stora vägen på Nämdö med oxarna.
Bilden i prästfrun Karin Röttorps album.

En vinter i Gamla skolan var en av de snörikaste jag upplevt. Efter ett snöoväder gick det inte att urskilja de manshöga häckarna vid affären och missionshuset.

Det var också mycket spännande när snöplogen kom. Bönderna från Västerby och Västerängen hade slagit sig ihop om plogningen och tillsammans byggt en jättelik snöplog. Den var så bred att de fick lyfta den på sida genom grindhålen. Framför den hade de spänt fem hästar och människorna som hjälpte till var ännu fler. Främst gick märren Donna med egen körsven och sedan två par hästar med en körsven var. Fem - sex personer styrde plogen och hängde på för att tynga ner när det behövdes. Det var sönerna och drängarna från gårdarna som skötte det hela och att de hade roligt var inte att ta miste på. Det hördes ända till Grönvik hur det tjoades och skreks när ekipaget startade i Västerby.

Två av rummen i Gamla skolan användes som jag förut nämnt som ålderdomshem. I vart och ett av de båda rummen bodde ett par åldringar och när en i paret gick bort levde den andra kvar ensam.

Rummen var inte stora, kanske tolv kvadratmeter, men i varje rum fanns en järnspis för värme och matlagning. Det underligaste var att rummet närmast sjön inte hade egen ingång, utan familjen där fick gå genom den andra familjens rum för att komma in och ut.



Gamla Malmstedts på torpet Sunnansund, Uvö, där de bodde innan de flyttade till gamla skolan.
Foto ur Folke Bengtssons samling.

Under min uppväxttid bodde flera familjepar i rummen. I rummet åt sjösidan bodde en tid ett par som hette Malmstedt. Gubben Malmstedt bodde länge kvar ensam i Gamla skolan när mor Malmstedt hade dött. På vintrarna tog han sparken för att hämta ved i vedboden uppe i backen. Med vedsäcken på sparken försökte han sedan bromsa sig nerför backen, men farten blev för hög och han hamnade på rygg i diket. Mamma hade hållit ett öga på honom och vi fick hjälpa honom upp och i säng. Konstigt nog gjorde han sig aldrig riktigt illa, fastän det här hände flera gånger. Vi var väl också för små för att hjälpa honom att hämta veden, eller också ville han inte det.

Ett annat par som bodde där hette Jansson, och jag tror de kom från Skärvassa. De var lite knepiga, i synnerhet mor Jansson som alltid verkade vara arg på oss barn. Kom vi för nära hennes fönster eller trappa så kom hon alltid springande med en potta som hon hotade att hälla över oss. Vi hittade emellertid på ett försvar mot potthotet. I affären hade vi fått var sin brödkartong som var lika hög som vi var långa. När vi hade skurit ut titthål i dem och kunde springa omkring med kartongerna över oss, tyckte mor Jansson att det var så roligt att hon kiknade av skratt.



Janne och Agnes Andersson i torpet Långvik, Nämdö, omkr 1928.
Foto ur Ingegerd Fagerström-Larssons samling.

Senare flyttade Agnes och Janne Andersson in i rummet mot skolsidan. De kom från Långvik, som var ett torp under Västanvik. En gång när jag var mycket liten fick jag följa med mamma till dem i Långvik för att köpa en liten säck med kålrötter och en knippa morötter.

Allt emellanåt hände det att ett stort jaktsällskap gick förbi Gamla skolan. Det var direktör Pott och hans sällskap som skulle ut och jaga. Direktör Pott bodde på Idöborg och ägde dessutom Östanvik, Boskapsö, Rågskär och Bullerö med mellanliggande kobbar och skär och hade all jakt på Nämdö på den tiden.

Med sig hade direktör Pott alltid Knut Sandström från Boskapsö. Knut var Potts högra hand och skötte om allting åt honom, hans slottsliknande hus på Idöborg, alla inhägnader med fasaner, ankor och gäss och mycket mera. Knut körde också Potts lustjakt Havsörnen, en för den tiden mycket stor mahognybåt.

Det var nu Knut som kom först förbi i flåsandes fart med geväret på ryggen och fyra-fem jakthundar i koppel framför honom, ivriga att komma upp i skogen. Sist av alla kom direktör Pott, lika tjock som kort, som ett litet klot med lustiga läderbyxor och ben som var lindade upp till knät. På alla i jaktsällskapet hängde det förutom gevär och knivar även visselpipor och jakthorn. Hundarna de hade med sig var av olika raser och storlekar. Jag tror att de hade en stövare, två fågelhundar och två andra små hundar som sprang efter.

Det var ju mycket spännande att stå och titta på allt det där, och sedan kunde man höra som en orkester uppifrån skogen när alla började tuta i sina jakthorn.



Skolbarnen åker kälke i Sumpkroksbacken någon gång före 1910. Foto: Axel Funke.

Direktör Pott hade haft skofabriker i Örebro och där tillverkat kängor och skor som var mycket starka och eleganta. De var gjorda av fint ovanläder och sulorna var av en centimeter tjockt rågummi med klack. Rågummit var då en ganska ny produkt i Sverige.

Nu hade direktör Pott skänkt ett par av dessa fina snörkängor till varje elev vid Nämdö skola och alla barnen blev mycket fina om fötterna: det lyste gult under dem när de sprang omkring på skolgården.

Men efter ett par dagar började sulorna släppa, först bara lite i tån men sedan ända ner till klacken. Inte kunde barnen slänga sina nya fina skor bara för att sulorna släppt. Det gällde i stället att lära sig en ny metod att gå och springa.

Man sparkade först fram sulan och sedan ställde man sig snabbt på den innan den rullat ihop sig, och på så vis kunde man slurpa sig fram riktigt bra. Lite knepigare blev det förstås när vi sparkade boll. Först sparkade vi fram sulan och i nästa moment sparkade vi till bollen.

Det lät för festligt när alla skolbarn samtidigt slurpade sig fram, i synnerhet när det regnade. ”Slurpit, slurpit” kom det som en kör från skolgården.

Tydligen hade något gått snett vid tillverkningen av kängorna. Men det var kanske inte så underligt att det varit svårt att lösa problemet att limma fast det nya materialet rågummi.



Nämdö kyrka i snö. Vykort från Bengtssons affär. Foto: Folke Bengtsson.

Vägen förbi oss vid Gamla skolan rätades sedan ut och den stora asken togs bort. Det var ju bra, men det som vi barn inte gillade var att man samtidigt hade planat ut den branta backe som började precis vid skolan. Det var ju i den vi fick så bra fart när vi åkte tåg med våra sparkar.

Vi kopplade ihop våra sparkar, ibland ända upp till 10 - 15 stycken med den minsta sparken först och den största sist, och så bar det i väg. Var det isigt i backen, som det så ofta var, kunde vi komma ända ner till Sands brygga. Men det var under förutsättning att vi klarade kröken vid anslagstavlan och att alla styrde åt samma håll. Gjorde vi inte det så hamnade vi i en stor hög ute på åkern.

Vi åkte mycket i den backen, men en gång höll det på att gå alldeles galet. Vi kom med god fart nerför backen och klarade för en gångs skull kröken vid anslagstavlan. På raksträckan som följde fick vi se en liten gumma komma traskande, det var Lotta i Bråten. Hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle springa till höger eller till vänster så hon blev uppfångad och fick åka med en bit.

Detta blev inte uppskattat, och trots att Lotta hade fått åka med gratis så blev vi förbjudna att åka mera i backen, och vad värre var: de började även att sanda där. Men som tur var så glömdes alltihop så småningom och vi kunde börja åka sparktåg igen.



Det var här som Lotta i Bråten mötte sitt öde... Foto: Folke Bengtsson
(Numera står det stora träd och flera hus på ängen, så nu ser man knappat ner till sjön.)

Jag minns tre födslar i Gamla skolan. En gång huserade barnmorskan, fru Mattson, i köket och kokade kopiöst mycket vatten. Då tror jag det var Harry som kom. En annan gång tog Kurre med mig ner till Sandströms i Sand. Vi var där till långt inpå natten och något sådant hade jag aldrig varit med om tidigare. Jag hade antagligen somnat, för Kurre väckte mig och vi gick hem förbi Petterssons hus. Det var kolmörkt och utifrån vassen hörde vi något djur som sprang. Jag kände att Kurre blev rädd, och det minns jag som om det var igår. När vi sedan kom hem så märktes det att något hänt för alla gick om kring och log och så visade de upp en liten illbatting som skrek. Det var nog Irma.

Vera föddes i stan, tror jag. En av Sandströms döttrar, kanske var det Rut, skulle sköta om oss medan mamma var inne i stan för att föda. Jag glömmer aldrig att Rut hade med sig något alldeles särskilt gott som vi skulle föräras. Det var lungmos, och i lungmosen var inmalt små späckstrimlor. Då hoppade Kurre upp, som han alltid gjorde i liknande situationer och ropade:  - Det är mask i lungmosen!

Tablå. Ingen av ungarna åt mera av den lungmosen.

Stackars Rut Sandström. Hon grät så att tårarna rann, men vad hjälpte det. Det hjälpte inte ens att hennes mamma Marta kom och försökte tala oss tillrätta. Lungmosen var och förblev pestsmittad.



Copyright © 2021, Cybis Elektronik & Data AB. www.cybis.se