Berättelser från Nämdö av Roland Nilsson.

Litervis

Tidigare publicerad i Föreningen Skärgårdsmuseets medlemsblad "Skärgård" nr 54, maj 1997, sid 19-23.



Prins Gustaf utanför Grönviks udde (Isbergs udde).
Den förfallna stenkistan är resterna av ångbåtsbryggan "Grönviks udde" som användes på 1800-talet.
Foto: Folke Bengtsson.

Under min uppväxttid trafikerades Nämdö huvudsakligast av tre ångbåtar, Prins Gustaf, Strömma Kanal och senare Sunnan.

Prins Gustaf var sommarbåten. Den började att gå till Nämdö omkring den 1 maj och fortsatte sedan hela sommaren tills skolorna började omkring den 20 augusti. Den var stationerad vid Ponton­bryggan vid Slussen och trafikerade sträckan Stäketsundet, Saltsjöbaden samt bryggorna vid Nämdö: Mörtö, Sunnan­sund (gamla bryggan vid gården Sunnansund), Bunkvik, Sand, Orrö, Västanvik, Östanvik. Den gick sedan vidare till Idöborg, Aspö och Runmarö.



Sands brygga angörs av ångbåten Nämdö någon gång i början av 1900-talet.

På hösten drog man in Prins Gustaf och lät Strömma kanal, som gick på Runmarö, ta över även Prins Gustafs bryggor. Senare tror jag att Strömma kanal ersattes med Sunnan.

Det roliga med de här båtarna var att skärgårdsborna kunde få alla möjliga ärenden uträttade av dem. I synnerhet gällde det utköp av ransonen på mot­boken. När båten lagt till vid bryggan var det därför många som kom för att hämta sina spritpaket inslagna i brunt omslagspapper.

Vid ett tillfälle var jag vid Bråvalla när jag hörde ångbåten tuta och jag hade ett ärende till den så jag började springa för att hinna den. Då hör jag Seveds röst: "Hämta mitt paket också!"

"Det ska jag ordna!" ropar jag medan jag springer vidare mot Sand.

När jag kommer ut på bryggan möts jag av styrmannen som kommer med ett paket i famnen, men på landgången snubb­lar han, paketet går sönder och en brännvinsliter halkar ur, krossas och rinner ut.

"Det var inte min liter", säger jag.

"Nä, nä, nä", säger styrmannen då, "Du ska få en annan", och så räcker han mig en flaska brännvin.

Därhemma ställer jag upp litern på en byrå och där får den sedan stå hela kvällen utan att någon bryr sig om den. Framåt natten kommer Seved och frågar vad det är för en liter som står på byrån.

"Det är ju din, jag skulle ju hämta den vid båten åt dig."

"Nää", sa då Seved, "jag skulle inte ha någon liter, jag skulle ha ett par åror!"

Himmel och pannkaka! Helgafton var det och två personer hade nu gått miste om sitt brännvin: en liter sönderslagen och en liter hos fel person.

Eftersom jag visste att ångbåten låg vid Sand över natten så tog jag med mig litern och sprang dit. Jag hoppades att någon skulle vara vaken där, men på båten var det mörkt, tyst och stilla.

Men när jag stått där en stund så hör jag någon som sjunger uppe i gräset på Lind­roths tomt. Jag går dit, och där lig­ger kaptenen och den övriga besättningen.

"Hej", säger jag."Det var ett par åror jag skulle hämta och inte den här litern."

"Manna från himlen! Slå dig ner!" sa kaptenen. "Korken ska opp om den så ska ner."

Och två personer fick tydligen fortfarande vara utan sin helgsprit.



Prins Gustaf:s rutt från 1926 och framåt. 1948 upphörde direkttrafiken Stockholm-Nämdö.
Kartan lär komma ur "Skärgårdsboken Stockholms skärgård", som gavs ut av Manne Flood 1931 och 1932. Det finns fel i kartan, t ex Norö på Runmarö skall heta Nore, och Östanviks brygga på Nämdö låg på Prins Gustaf:s tid där den ligger än idag (på andra sidan Snackudden) och inte som utritat i stora viken där Östanviks herrgård låg. I slutet på 1800-talet kan kyrkbryggan i stora viken ha använts som ångbåtsbrygga, menar Roland Nilsson (född 1921). Roland minns dock att den bryggan var förfallen och oanvändbar redan när han var barn.

Man visste aldrig riktigt när båten skulle komma. En gång hade vi suttit vid Sands brygga ovanligt länge och väntat på Strömma Kanal eller om det var Sunnan, när Eva Sandström, som tillsammans med sin mor Märta skötte telefonstationen vid Sand, kom nerspringande och sa att dom hade ringt att båten stod på grund vid Östanvik.

Det blev en väldig fart på alla som var där. De som hade båtar började veva i gång sina motorer och de övriga hoppade bara i där det fanns plats, för det här var ju ett äventyr som ingen ville missa.

Vid Östanviks ångbåtsbrygga låg ångbåten uppkörd på en liten grundknalle lite bortom bryggan. Vi var en hel armada med småbåtar som kom dit, för det var en sådan dag då fiskarna skulle lämna av sin strömmingsfångst.

På däcket stod besättningsmännen och ville räcka oss fånglinor som vi skulle dra i för att de skulle komma flott. Men det var ingen i fiskebåtarna intresserad av, utan i stället hoppade alla ombord och försvann ner till försalongen där det serverades öl. Och inte förrän alla druckit så många öl de ville ha och berättat sina historier för servitrisen i försalongen kom de upp för att dra båten av grundet. När de väl börjat dra med sina båtar kom hon loss nästan med en gång. Det var tydligt att hon inte satt så hårt fast.



Sands ångbåtsbrygga angörs av Tenö någon gång före 1932 då delar av berget framför bryggan togs bort.

Det stora berget som fanns vid Sands ångbåtsbrygga på Nämdö före 1930-talet är det nog inte många som minns i dag. Bergryggen som var omkring två och en halv meter hög sträckte sig över hela ytan där vänthuset nu står och sedan i en båge mot sjön och ända bort till det toppiga berg som ännu finns kvar. På ovansidan av bergryggen fanns en naturlig grotta som vi barn byggde på ytter­ligare med strömmings­trummor, och där kunde vi sitta i lä medan vi väntade på ångbåten. För att folk skulle kunna komma ut till bryggan hade man sprängt en liten ränna i berget, men med häst och vagn gick det inte att komma fram.

Jag minns att den första bryggan reparerades men senare byggdes en ny timmerbrygga. Den nuvarande som är av betong var jag med och arbetade på.

När planen vid Sands ångbåtsbrygga skulle göras i ordning, så att häst­skjutsarna skulle kunna köra ända fram till bryggan, fick Fritz Nyström från Hamnskär och hans son Birger det stora uppdraget att spränga bort berget framför bryggan.

Att spränga bort så här stora bergmassor var ju ett gigantiskt arbete på den här tiden när det inte fanns borrmaskiner av något slag utan allt skulle göras för hand. En satt och vände borren och den andre slog, och det var lika viktigt att vända borr som att slå. Satt den som vände borr och slöade till så kilade borren fast och för att få loss den blev de tvungna att spränga i borrhålet.

När de sedan laddat ett hål och skulle spränga ropade Fritz med falsettröst:
-Si upp! Eld i berget!

De skulle också spränga bort en sten som låg ute i vattnet. När de rott dit och tänt stubinen ropade Fritz som vanligt:
-Si upp! Eld i berget!
Och så ropar han åt Birger medan han håller öskaret som hjälm över huvudet:
-Ro för livet!



Prins Gustaf vid Sands brygga sommaren 1944. Foto ur Margareta Jingbros samling.

PS. När ångbåten Prins Gustaf somma­ren 1944 körde upp på Sandsgrundet, den lilla ön utanför Sand, stod jag längst ut på ångbåtsbryggan och såg hela hän­delse­förloppet. Ångbåten hade angjort bryggan och skulle backa ut därifrån. På kommandobryggan stod kaptenen och veva­de på maskintelegrafen ner till maskinisten. Samtidigt pratade han med människorna på bryggan eftersom båten backat bara några meter ut.

"Titta här", sa han, "jag har telegra­fen på full back, men i stället får jag full fart fram!"

Med detta for båten förbi bryggan mot Sandsgrundet, och där körde den in i den skreva som är synlig från bryggan. Den måste också ha kört över ett undervattensgrund som ligger just där.

Prins Gustaf stod sedan kvar någon dag på grundet tills en av de större ångbåtarna kom och drog den flott. Den var tydligen inte så svårt skadad av grundstöten för snart kom den ånyo tutande ute i strömmen. DS.



Prins Gustaf vid Sands brygga sommaren 1944. Foto: Folke Bengtsson.



Copyright © 2021, Cybis Elektronik & Data AB. www.cybis.se