Berättelser från Nämdö av Roland Nilsson.

Föreningsliv

Tidigare publicerad i Föreningen Skärgårdsmuseets medlemsblad "Skärgård" nr 53, november 1996, sid 12-17.

Under Henry Röttorps tid som komminister i Nämdö (1938-43) blommade föreningslivet som aldrig förr. Kyrkliga syföreningen hade bildats tidigare, den nedlagda Skytteföreningen återuppstod och nu tillkom Nämdökretsen av Röda Korset, Bastuföreningen, Bygdegårdsföreningen och Idrottsföreningen.

Idrottsföreningen gick helt in för fotbollen och vi hade fått ihop ett mycket bra lag. Vi fick också mycket bra träning eftersom det ofta låg militärbåtar i fjärden mellan Nämdö och Orrö, som fungerade som örlogsbas under kriget. Manskapet behövde konditionsträning och det verkade som militärledningen uppskattade att vi ordnade fotbollsmatcher.

Vid ett tillfälle utmanades vi av Runmarö fotbollslag till ömästerskap mellan Runmarö och Nämdö. Innan vi for över till Runmarö hade vi hört obehagliga rykten om att Runmarö förstärkt sitt lag med spelare från Stockholmsklubbarna, så det var inte utan att vi var lite oroliga för utgången av matchen.

Vad vi inte hade avslöjat var att också Nämdölaget hade en förstärkning i form av en bror till en landslagsspelare. Han arbetade på ångbåten Prins Gustaf och hade spelat mot landslaget i träning och var mycket skicklig på plan som centerhalv.

Henry Röttorp spelade vänsterytter och var vår lagledare. Han inledde vårt ömästerskap med att hälsa spelare och åskådare välkomna och höll därpå en kort andakt. Sedan sa han: "Nu hade vi tänkt oss att få spela fotboll mot ett Runmarölag, men vi nöjer oss även med importvara." Det där var ju sagt som ett skämt, men det retade Runmaröborna väldeliga.

Matchen kom igång och Nämdölaget visade sig vara helt överlägset. Erik Andersson var målvakt, Olle Nyberg och Axel Andersson var backar, Valter Fredriksson var högerytter och jag var center. När det stod 10 - 0 till Nämdö fick Runmarö som tur var en straff som en skänk från domaren, och matchen slutade sedan 11 - 1 till Nämdö.

Vi hörde sedan att Runmarölaget hade börjat hårdträna för revansch, men det blev aldrig någon. Antingen tog lusten eller sommaren slut.



Henry Röttorp i mer officiellt sammanhang, nämligen vid konfirmationen i Nämdö kyrka, nyårsafton 1938.
Konfirmanderna är fr.v.: Irma Nilsson, Einar Fredriksson och Evy Sundberg. Foto: Karin Röttorp.

Föreningarnas sommarbasarer på den här tiden var mycket efterlängtade och omtyckta. Kvinnorna i Kyrkliga syföreningen hade arbetat flitigt hela vintern med att förfärdiga ytterst välgjorda och användbara handarbeten såsom hemsydda lakan med virkade spetsar, broderade och virkade dukar eller mönsterstickade vantar till vinster. Från Gustavsbergs porslinsfabrik kunde man för ett billigt pris få köpa andrasortering av rejäla och vackra nytto- och prydnadsföremål. Övrigt material till tombola och lotterier anskaffades från Wesslings Basarvaruaffär vid Kornhamnstorg.

Hembakta, bullar, kakor och tårtor serverades tillsammans med nykokt kaffe och hemkokt saft. Augusta Fredriksson och Emma Karlsson var ett par av eldsjälarna i Kyrkliga Syföreningens arbete. Här är receptet på den goda tårtsockerkakan som sedan fylldes med vaniljkräm och dekorerades med vispad grädde och färska bär:

3 ägg, 2 kkp (kaffekoppar) socker, 1 kkp gräddmjölk, 3 msk smält smör, drygt 2 kkp vetemjöl, knappt 3 tsk jästmjöl (bakpulver).
Smörj och bröa en form. Smält smöret och låt det svalna lite. Vispa ägg och socker. Blanda vetemjöl och bakpulver. Rör ner smör, mjölk, mjöl och bakpulver. Grädda i medelvarm ugn ca 40 - 45 minuter.


Augusta Fredriksson, Västanvik, 1935

Kyrkliga Syföreningens arbete var betydelsefullt för trivsam samvaro vintertid och många gåvor skänktes till Nämdö kyrka, bland annat den stora ryamattan i koret.

Men karlarna behövde ju också träffas och trivas och få inkomster till sin föreningsverksamhet. Eftersom basarerna arrangerades i samarbete med alla föreningarna och avkastningen gick ograverat till dem så ställde alla upp på ett enastående sätt. Genom Skytteföreningen och Idrottsföreningen tillkom fler tivoliinslag i basarerna. Vi hade till exempel pilkastningsbana, skjutbana med två luftgevär, ringkastningsbana, bollkastningsbana, två tombolor, lyckohjul och amerikanska lotterier.



Utanför Nämdö kyrka en strålande sommardag. Kanske var det basar på eftermiddagen.
Ur Karin Röttorps samling.

Jag ska beskriva en basar som vi hade på åkern - vår fotbollsplan - vid prästgården, till vänster om vägen från kyrkan sett, där det nu är helt igenväxt.

Festligheterna skulle börja klockan ett, solen sken varmt och skönt och det var alldeles vindstilla. Vi hade placerat ut priser och vinster på ett långbord och numrerat allt väldigt noggrant och ett expeditionstält hade vi också satt upp.

En skojfrisk kille har fått i uppdrag att sköta lyckohjulet och han har redan börjat att öva sig. Till lyckohjulet fanns 15 brickor och hade man rätt bricka blev det vinst. Redan när de första gästerna börjar synas ute på vägen ropar han: "Kom närmare mitt hässkap, hä' va're fina priser! Ettan, trean och nian lediga. Kom närmare mitt hässkap, fina priser, ettan, trean och nian lediga!" Sedan låtsas han att det står en rackarpojke och trycker på en knapp och morrar: "Släpp knappen, din jävel!" I den stilen håller han på. Folk står redan dubbelvikna och skrattar och allt flera människor strömmar till från vägen.

Samtidigt dyker ett förargligt moln upp på himlen och - pang! En häftig åskskur piskar över oss. Panik! Allt vi hade lagt i god ordning på långbordet slänger vi bara in på tältgolvet. Inte blev det mycket lugnare av att solen i nästa nu börjar skina för fullt igen. Ut med allt på bordet så att lottförsäljningen och tävlingarna kan börja!



Roland Nilsson 1959

Under den här kristiden hade många av priserna kräppappersdekorationer, för kräppapper var grant och billigt, men inte särdeles regntåligt. Men folk köpte lotter i alla fall och spelade på allt som gick att spela på och ingen brydde sig om att priser och annat rann av kräppappersfärg i olika kulörer.

En annan vinst var både färgstark och blöt, fastän på ett annat sätt. Någon hade skänkt en stor levande ål som nu simmade runt i en stor balja. Till ålen hörde en lång namnlista och man skulle gissa hans namn. Just när regnet kom skulle jag i förväg skriva hans namn och lägga i ett förseglat kuvert. Det hade jag glömt i uppståndelsen! Nu hade de gissat färdigt på ålen och ville veta vad den hette. Jag rusade in i tältet, rafsade ner det kortaste namn jag kom på: "Ulf", klistrade igen kuvertet och lämnade det till utroparen.

Efter en stund kom Sigge Öhman springande, strålande glad: "Jag vann ålen! Det enda jag har vunnit i hela mitt liv!" Fastän han hade varit fiskare i hela sitt liv tror jag att den här fisken var den roligaste att få. Han inbjöd oss på stående fot till ålskiva nästa lördag.

En fiskehistoria slutar inte alltid som man tänkt sig. När Sigge nästa lördag skulle ta upp ålen ur sumpen hade den trängt sig ut genom en springa och försvunnit. Ålskiva blev det ju ändå, men utan ål.

Trots att de flesta basarerna ägde rum i fruntimmersveckan var vädret oftast regnfritt och allt avlöpte lyckosamt, snabbt och i god stämning. På ett par timmar kunde allt vara slutsålt och över.

Sedan skulle man plocka undan, städa, diska och räkna ut resultatet, som alltid blev överraskande gott. En som var fenomenal på att räkna ut summor var Elsa Steen på Ekholmen. Hon bara följde en flersiffrig kolumn sakta nedåt med fingrarna och skrev dit summan direkt.



Elsa Steen på Ekholmen 1963

Planerna på en bygdegård fanns tidigt, och Nämdö kommun, som då kallades Nämdö socken, utdebiterade en skattekrona till inköp av tomt. Alla föreningarna inklusive Nämdö socken skänkte sedan vardera 1000 kronor. Gun Öhman berättade för mig att de gårdar som hade skog skänkte timmer för motsvarande summa och att fiskarna likaså skänkte 1000 kronor per fiskelag, en ansenlig summa på den tiden, även om strömmingsfisket under kriget i början av 40-talet hade gått bra med priser på över 1 krona kilot och goda förtjänster. Så bildades Bygdegårdsföreningen och en bygdegårdstomt köptes intill skolan för att man där skulle kunna bygga en hembygdsgård.

Men flera av föreningarna upphörde i och med att kristiden var över. Bastuföreningen behövdes inte när folk började skaffa egna badrum, Skytteföreningen hade inte samma uppgift när det blev fred i världen och Idrottsföreningen tynade av när ungdomarna flyttade till stan. Resterande medel i dessa föreningar fördes över till Bygdegårdsföreningen.

Nämdökretsen av Röda Korset försökte hjälpa sockenbor som hade det svårt på olika sätt, men föreningen upphörde sedan när en aggressiv Röda Korsrepresentant kom ut och förklarade att pengarna inte fick gå till det lokala hjälpbehovet. Droppen var kanske att han krävde att alla måste gå kurser i sjukvård och vara beredda på att klara en blindtarmsoperation. Det ville ju ingen ta på sitt ansvar. Dessutom hade nu helikoptertransporter blivit en trygghet för skärgårdsborna.

Priserna steg undan för undan och planerna på en egen bygdegård blev allt avlägsnare. Kommunen uppgick i Djurö kommun och det blev svårare att hävda Nämdös lokala intressen. Skolan användes under tiden som samlingslokal och Bygdegårdsföreningen bytte namn till Hembygdsföreningen.

För att folk skulle träffas och för att i någon mån lätta upp de mörka höst- och vinterkvällarna inköpte Hembygdsföreningen en 16-millimeters filmapparat. Sedan hyrde vi gamla spelfilmer och hade "bio" i skolan. Hyreskostnaden betalades av biljetterna och det räckte att tio stycken kom för att det skulle gå ihop. Eventuellt överskott gick till föreningen. Men sedan kom ju TV snabbt in i varje hem, filmvisningarna blev överflödiga och föreningen sålde filmapparaten för inköpspriset, 3000 kronor till Djurö skola till visning av skolfilmer.

Hembygdsföreningen köpte också ett gammalt, litet och lågt men väl fungerande piano, huvudsakligen för skolbarnens och Luciafesternas skull, för, vill jag minnas, 1500 kronor. Vart det sedan tog vägen vet jag inte.

Den gamla bryggan vid allmänningen vid Sand började bli dålig och var alldeles för liten när många skulle komma till samlingarna i skolan. Därför reparerades den av Hembygdsföreningen och byggdes ut, och en bryggavgift togs ut av dem som ville ha sin båt stationerad där.

När nya lärarbostaden skulle elektrifieras föreslog Blomstrand, elektrikern, att vänthuset och Sands brygga också skulle få belysning, för så hade man på fler ställen i skärgården. Hembygdsföreningen bekostade hans arbete och alla blev mycket nöjda över den lilla ljuspunkten. Sands brygga var ju huvudbrygga och dessutom helikopterlandningsplats.

Föreningslivet på Nämdö har givit mig många trevliga och ljusa minnen. Varje basar och fest kändes som en stor tilldragelse på ön, och det var alltid mycket roligt att planera och arbeta tillsammans för något som kunde bli till glädje för alla, både fritidsfolk och öbor.



Copyright © 2008, Cybis Elektronik & Data AB. Email: