Berättelser från Nämdö av Margit Danielson

Några personliga minnen från Nämdö 1918-1945

Tidigare publicerad i Föreningen Skärgårdsmuseets medlemsblad "Skärgård" nr 44, maj 1992, sid 20-23.

Om man idag berättade för en ung person hur vi på min tid framlevde våra tonårssomrar utan TV, radio, bandspelare, video, freestyle med proppar i öronen, glass och hamburgare skulle han se på en med häpnad men samtidigt skulle han kanske förstå varför vi blev så knäppa vi stackare som måste roa oss själva.

Mina tidigaste somrar tillbringade jag på Örsö i Ljusterötrakten men kom 1918, 10 år gammal, till Västerby på Nämdö.



Timmermansgatan utanför nr 39 omkring 1915.

Det faktum att man ej kunde utnyttja sommarnöjet på vintern gjorde att för en liten skolflicka försvann landet uppropsdagen i skolan och kom inte igen förrän på våren. Först glimtade det till vid pingst i bästa fall, men på allvar kom det inte tillbaka före våravslutningen då man rusade raka vägen ner till Pontonbryggan vid Slussen och for ut 3.15 med ångbåten Serla.


Serla, dock här vid Sands brygga. Foto: Axel Funke.

Efter många Ingaröbryggor kom man fram till Bunkvik vid 8tiden på kvällen med lårar, sängkläderssäck och blombaljor. Efter den slingrande vägen till Västerby var man slutligen vid målet.


Margits pappa hyrde sommartid övervåningen hos Sjögrens på Västerby.

Det doftade nyskurade trägolv och liljekonvalj, en fylld vattenhink stod på diskbänken och ett fång ved vid spisen. Och efter ett glas nysilad mjölk kom man till sist i säng. Sommaren hade börjat! När jag säger "vi", och det inte rör sig om familjen, menar jag oftast Tora Sjögren (sedermera gift Bengtsson) och Anna de Wahl.


Fest i "lekstugorna". Från vänster: Märta Cnattingius, Tora Sjögren (Västerby), Helga Nyström (Hamnskär), författarinnan Margit Scherman och Anna de Wahl.

Det första året lekte vi lekstuga i bergskrevorna och lagade de underbaraste rätter som serverades på spräckta fat och i öronlösa koppar. Det roliga var att räkna ut vad man kunde göra av vad. Det var en stor dag, när Tora hittade på att göra gelé av måbär!

På kvällarna var det Trähök och Påven bannlyser, då deltog ofta släkt och vänner. Så var det vattenpumpen, som befann sig mellan brunnen och stora huset, där drog vi hundra varv var tills tanken var fylld. Det var också ett sätt att umgås.

Folk tror att det är så tyst på landet, men det är det ju inte alls. När den sista koltrasten tystnat börjar snart gulsparvarna "räkna till 7" och så kommer sjöfågeln igång igen. Koskällorna hörde man länge sedan korna släppts efter kvällsmjölkningen och hönsen teg väl aldrig! Stilla vackra kvällar när man satt nere vid stranden i solnedgången kunde sälarna sjunga så sorgset på Själgrynnan i Nämdöfjärd. En gång rodde vi faktiskt ut för att spela på kam för dem. Vi kom helt nära och de låg lugnt kvar så vi trodde att de var mycket musikaliska men som de kloka djur de är förstod de att vi var helt ofarliga barnungar utan bössa i båten.



Hölass vid Västerby.

Vi levde med i årets och lantbrukets rytm och höbärgningen var en höjdpunkt. Anna hade en bror som skulle bli lantbrukare och han praktiserade hos Åkerman, som drev jordbruket, och då firade vi orgier i höåkning.



Utflykt till Munkö från Västerby. Gustaf Sjöblom håller i båten, som heter Ryssen (byggd av en estländare). Arvid de Wahl är mannen med halmhatt i mitten.

Annars var det väl mest på och i sjön som vi tillbringade våra dagar. Att bo hos kommunalordföranden (Sjögren) var inte så dumt då han ofta hade ärenden runt om i socknen och vi ungar följde med i båten för att titta efter grund. Medan han träffade sina gubbar undersökte vi öarna och badade. När min far hade semester var vi ofta ute och seglade. Ett dagligt nöje var att gå till Bunkvik för att hämta tidningen. Eftersom ångbåten bara gjorde en tur in på morgonen och en ut på kvällen kunde det somliga dagar bli ganska mycket gods med åtföljande förseningar. Om någon på Ingarö tog ut ett tegeltak till en stor villa t.ex. Då kunde väntan på båten utvecklas till en form av umgängesliv. Om det inte kom någon båt på en timmme så visste vi av erfarenhet att det var pannrengöring den dagen och att vi så småningom kunde vänta oss ångfartyget William Lindberg, som inte precis var någon snabbseglare.

På lördagarna var det särskilt festligt att i nystruken bomullsklänning gå att möta Pappa, som kom ut med veckans köttpaket och med väskan som alltid var så spännande. Ibland innehöll den något man hade önskat sig, ibland något gott att äta som melon eller de där goooda kolorna! En del av köttet skulle brynas genast och andra bitar grävas ned i isdösen med en uppstickande pinne med ägarens initialer så att man kunde återfinna sina läckerheter senare i veckan. Ibland kom ett meddelande med djungeltelegrafen att alla barn var bjudna på glasskalas och lekar hos Hultbergs i Västerängen. Eller film framåt eftersommaren då kvällarna var mörkare. Såväl det ena som det andra hemgjort! Före elektriciteten!

Albin Hultberg kallade sig reklamexpert och var nog en föregångsman på sitt område. Han utgav under många år en skärgårdskarta med inlagda ångbåtstrader. Den finansierades genom tidstypiska annonser prydda med undersköna damer i storbrättade hattar och fladdrande långa kjolar. Fast 1939 hade hon shinglat hår och korta kjolar, en bil har kört ut på ångbåtsbryggan, ångbåten har just backat ut och en Vindö (motorbåt) är på väg in mot en Shellmack. (Där har vi skärgårdens trafik i ett nötskal: ångbåten är på väg ut, bilen och motorbåten tar vid.) En regnig och ruskig augustikväll när båten kom till en Nämdöbrygga sa Hultberg plötsligt: tycker ni inte dom ser litet ledsna ut där nere på bryggan? Och ögonblicket efteråt så: Pang, pang! och ett par raketer far i höjden följda av folkets jubel. Reklammannens blick parad med känslan för att folk kan behöva muntras upp ibland.

Vi spelade mycket krocket, ett spel som numera anses alltför tamt för att inte säga tantigt, men som om det spelas på en tuvig äng i sällskap med en lekfull tjurkalv kan bli nog så spännande. Det fanns ännu ett nöje men det utövades mest av medelålders herrar. Jag nämner det för att det var så typiskt för skärgården på den tiden: att vänta på ölbåten. Det tog i det närmaste hela dagen så någon utflykt eller annat var inte att tänka på. Det hela berodde av att affären bara förde klass I men ölbåten hade klass II. Ja, det var herrklubben som sammanträdde.

Någon gång varje sommar brukade "Bio Dreamland" komma. Första föreställningen med barnprogram och sedan på kvällen en mer rafflande film, ibland under intensivt vevande, ibland med ström från båtmotorn. Nöjeslivet har väl inte varit så blomstrande men man har inte roligare än man gör sig. Logarna uppläts inte gärna för dans, dels ansågs det litet syndigt med dans, dels var det brandfaran och detta senare skäl har jag stor förståelse för. Men vi hade ju bryggorna med alla myggorna, och då låg Bunkvik bra till och hade stort brygglock av trä. Tidvis fanns det också ett präktigt skyddsräcke mot sjön: Ångfartyget Serla, som låg där för natten. Musiken var det största problemet. Ibland kom det någon med ett dragspel, men annars fick vi nöja oss med Kalle Hedströms grammofon. Repertoaren var inte så omväxlande men den följde med i tiden så vi kom nog fram både till tango och foxtrot. Flera missionshussånger gick i valstakt och passade bra till dragspelet (Jag vet en källa underbar). En tango med Nämdö Valentino, en hambo med Birger och en vals med någon av Mörtarna. Det var pojkar som kunde föra skutan i hamn!

Jag nämnde sångerna från Missionshuset. Hur underligt det än låter, men Missionshuset ingick som en del av öns umgänges och nöjesliv. Kaffefesterna var verkligen folkfester med sina mängder av kakor. Man minns tant Anna Westerbergs jättelika kaka med ankägg. Resande predikanter och sångare av växlande kvalitet uppträdde ofta och kritikerna på bakersta bänken skrattade ibland litet rått, men lugnt och stilla blev det när magister Norborg förrättade avslutningen. Han hade sitt vackra ställe på Ekholmen och såg ut som en profet, men hade nog också något av Jenny Nyströmtomte över sig. Åtminstone drogs alla barn till honom även om man var litet rädd för hans s.k. förståndsfrågor, som "När var vattnet törstigt och brödet hungrigt?". Man borde nog ha gått i hans söndagsskola för att kunna svara. Han betydde mycket för många Nämdöbor med sin vardagsnära, trosvissa förkunnelse.  Det var i stort sett samma människor som gick i kyrkan och i missionshuset, men till kyrkan klädde man sig i hatt och kappa medan man kunde ha kofta och schalett i missionshuset. Flera av missionsförbundets mera framstående predikanter bodde tidvis på sommarnöje här ute t ex Rosén, Furustam och rektorn och riksdagsmannen Moseson.

Så gick sommaren, höstmörkret kom, lingonen började rodna och en vacker dag klack det till inom en: Bara en vecka kvar tills skolan börjar! Jag hade turen att gå i flickskola och vi började inte förrän omkring 1 september. Helst for man in själva uppropsdagen, gick upp tidigt för att ta ett sista dopp och så bar det in till stan igen. O, vad det larmade på gatorna av alla kärror med järnskodda hjul som knattrade mot stenläggningen och bilarna som tutade åt vettskrämda bondungar, men snart var man inne i den vanliga lunken tills nästa sommar randades.



Slottsfrun Margit Danielson i Jaktslottet, Västanvik, 1935.

Tiden gick, en ny tid bröt in. Själv gifte jag mig och fick barn. Eftersom man inte skall gå över ån efter vatten, gick jag inte längre än till Västanvik och där blev jag kvar. Så kom kriget och då fick man inte fara utanför Skoboraden (bandet av öar utanpå Nämdö) om man inte hade "minkort" och var man inte fiskare fick man heller inte någon bensin utan det blev att ro eller segla. Och då det var ont om kött fick man leva på fisk. Vi hade liksom återgått till det gamla självhushållet och plockade allt som ätas kunde, t.o.m. te i backarna, var och en efter sitt recept, och Nisse Ringström rullade cigaretter med torkade körbärsblad.



Copyright © 2008, Cybis Elektronik & Data AB. Email: